Hitlängtan

Och bara sådär, tog min tid här slut. Tiden går som bekant fort när man umgås, skyndar, kämpar, skrattar och sliter sitt hår. Varför jag inte haft hemlängtan, är för att jag framöver kommer ha mycket mycket hitlängtan. Kom precis tillbaka från två veckors backpackande, några prylar fattigare, många upplevelser och enstaka parasiter rikare. Senaste dagarna  har jag försökt knyta ihop Buenos Aires-säcken; promenerat mina favoritgator, lyssnat på de bästa låtarna,  ätit på min favorit-parilla, druckit mate i parken och grillat med vänner. Men insett att det är lönlöst. Jag trodde jag skulle göra något i ett halvår som skulle vara en sak för sig, något jag skulle liksom avverka och avsluta. På sätt och vis är det så, men det har också bara börjat. Kärleken till nya vänner, en ny kultur, ett språk. Fortfarande har jag bilder att visa och tankar att formulera, så bloggen får hänga kvar tills den går av sig själv.

Men detta blir alltså det sista blogginlägget på plats. Hur bättre avsluta än med en av Argentinas mest spektakulära platser? Iguazu-fallen i Misiones i norra Argentina. Dit jag och Erika åkte i december. Grejen med ofattbart vackra ställen, är ju att man tar tusen bilder, kommer hem och går igenom; vattenfall. vattenfall. vattenfall. vattenfall. ett vattenfall. åh, ett till. vattenfall. Så här kommer så få jag kunde välja ut, från ett av världens sju – officiella – underverk.

DSC_1781

DSC_1804

DSC_1839

DSC_1847

DSC_1854

DSC_1860

DSC_1868

DSC_1892

DSC_1904

DSC_1913

DSC_1925

DSC_1937

Det bästa med vattenfallen, om man kan säga så, var att det inte var någon attraktion, en nöjespark. Personalen kom inte dit och satte igång dånet, det gick inte åt massa elektricitet för att hålla igång showen. Vattenfallen har funnits här i typ 150 miljoner år, dag och natt, genom låg och högsäsonger och konjunkturer. Kanske krävs en skadad modern människa för att tänka så, men. Det mäktigaste jag sett och hört. Upp 1:15b

DSC_1949

Fick en ganska trogen följeslagare.

DSC_1952

DSC_1954

La garganta del diablo – djävulens gap. Ett otroligt 80 m högt fall.

DSC_1959

DSC_1961

DSC_1964

Curious om detta är att jag i Jujuy i nordvästra Argentina, var vid ett annat vattenfall med samma namn. Typ 3 m högt och 50 cm brett. Det verkar vara ett relativt grepp, djävulens gap.

DSC_1985

Andra dagen åkte vi över till den brasilianska sidan. Mindre mitt i fallen, mer utsikt och också den godaste passionsfrukstmilkshaken någonsin.

DSC_1998

DSC_2015

Hejdå så länge.

på väg

Gott folk. Med julstämning och vinter undangömt långt ut i marginalen sätter jag mig snart på en 20-timmarsbuss till norra Argentina, till Salta och mina Salt-kompisar där. Sen en ryggsäcksresa i krokarna och lite Chile, man får se.

DSC_2030

På vägen ner till floden i mitt hood passerar man järnvägen. Jag kan lätt bli stående i mitten och bara titta bort mot det där oändliga, längst bort, det liksom fortsätter, tar inte slut. Såna här vyer finns massa här för att det är platt och rakt. Byter det mot berg för ett tag. Önskar er alla ett gott firande av Jesu födelse. Puss och kram!

Kannibalrykte

Att leva i en annan kultur innebär att man från början till viss del är socialt avprogrammerad. Man måste t ex lära sig från scratch hur man hälsar, när det är läge att småprata och om folk verkligen är arga när de skriker på varandra. Att leva på ett nytt språk dock, det lägger liksom till en social dimension som inte fanns innan. Alla vanliga missförstånd som kan dyka upp i sociala situationer, blir ännu svårare att undvika. När man lär sig ett språk kan man verka blyg, dryg, tråkig, ignorant när man egentligen inte förstår eller inte vet hur man ska uttrycka sig. Därför uppstår ibland problem man inte haft innan och missförstånd reder liksom inte ut sig själva. Någon kommer för evigt tro att jag kallade den tjock, när jag ville säga att degen var tjock. Och jag vill försöka vara mig själv på spanska, därför kastar jag mig ut i resonemang och historier utan att veta om jag kommer ut på andra sidan. T ex en gång försökte jag dra det här skämtet om att det godaste på människokroppen är muskeln i handen där tummen sitter. Längs vägen förlorade jag liksom att någon sagt det som en rolig gissning i kontexten att ingen någonsin på riktigt skulle äta människokött. Vad som kom ut; “visste du att den här delen här på handen är den godaste att äta?” Mycket oklart ansiktsuttryck hos min kollega. Det är vad man får betala för att vara sig själv; kannibalrykte.

Anyhoo… En söndag för inte så längesen åkte jag och min house mate Clady söder om stan, för att gå på marknad.

DSC_1707

I Mataderos! I princip varje torg i BA har helgmarknader med design och hantverk och stämning, men det är gött att leta sig bort från stan ibland, äta mer hemlagad mat och dessutom kolla in lite folkdans! Kanske att man hittar lite mer av övriga Argentina här också, inte bara Buenos Aires-kultur. Olika.

DSC_1673

Clady från Peru, en klippa. Hon pluggar till läkare, tog hand om mig när jag var magsjuk och har lärt mig att tvätta quinoa. Vi pluggar helst båda i pyjamas med kaffe och lånar friskt av varandra för ingen av oss planerar överdrivet mycket, husligt sett.

DSC_1666

Vi åt humita och locro, två majsiga rätter man äter i länderna kring Anderna. I Argentina med majs, pumpa, bönor, potatis, kött, korv… Stabil bergsmat liksom och här äter man dessutom ägg till allting, på hamburgaren, i salladen, i pirogerna, i riset.

DSC_1671

DSC_1697

Generellt om argentinsk mat; när det är salt är det väldigt salt och när det är sött är det väldigt sött. Om man går på café t ex, har de klassiska grejer som brownie och citronpaj. Det de själva lagt till är ca 3 cm med dulce de leche och 4 cm italiensk maräng. Och cappucinon får man med socker och choklad och extra liten kaka.

DSC_1691

Och söta popcorn. Finns ju lite här och var i världen. Tyvärr.

DSC_1709

DSC_1713

Testade en hojaldra istället. Friterad brödgrej med marmeladfyllning. Varför inte.

DSC_1680

Folkdans. Kanske sånt de älskar att säga till turister, men jag har hört att grannskapet går till marknaden för att dansa. Vanligt fölk liksom, inga betalda kulturarbetare.

DSC_1681

Bästa paret.

DSC_1682

DSC_1684

DSC_1685

DSC_1686

DSC_1687

Jag köpte en elefanttröja, vi åt glass och det var en vanlig Buenos Aires-go söndag. Hett och färgglatt.

DSC_1699

DSC_1700

DSC_1702

DSC_1703

DSC_1714

I alla fall jag känner; att man kommer som volontär till ett land, en stad, en arbetsplats, med stora tankar om Kulturförståelse och hur man ska vara så oberörd av allt som är annorlunda, för man vet ju att “sån är kulturen”. Men när man lär känna människor upplever man sällan knepiga situationer som Kulturkrockar. Snarare som personlighetskrockar och man tänker inte “åh, intressant, en kulturell differens på det sociala planet“, man tänker “osköna människa, du gör mig irriterad.” När någon talar om sin starka åsikt utan att jag bett om den, pratar skit om andra eller försöker sko sig på andras bekostnad. Det handlar om individer, om mig och någon annan, inte om teorier med historiska förklaringar. Man kan distansera sig och tänka så, men ärligt talat är det inte lika roligt eller lika argentinskt. De är raka, oängsliga. Och om jag nu ska bygga broar och gå in i den argentinska kulturen; en argentinare hade inte sagt med politiskt korrekt tonfall “jag respekterar din kultur”, en argentinare hade ropat “idiot, vad håller du på med, du är sämst, lägg ner!”

Dag och natt, bara inte jul

Det är för mig omöjligt att ta in att samtidigt som jag är här, bland lila träd, trasiga trottoarer och sjuka mängder rött kött med världsklassglass efteråt så är det ADVENT och ärkemys i Sverige. Att allt pågår samtidigt. Jag blev väldigt illa till mods häromdagen när de spelade I’ll be home for christmas på Starbucks. Många utomlandssvenskar blir mer traditionella och pyssliga än de är hemma. Inte jag. Jag går åt andra hållet. Så renrakad jul som möjligt, tack. Vet ännu inte riktigt vad argentinska jultraditioner handlar om dock, storstadskommersen har so far stått för stor del av intrycken. Det är ju möjligt att det finns andra seder och bruk, men jag tror knappast det. (Så skulle en sann porteño sagt! Huvudstadsarrogans! Hepphepp!) Anyhoo; här kommer en uppdaterad bild på utsikten från mitt rum.

DSC_1578

IMAG0284

För några veckor sen fick jag hänga med på det årliga mötet med organisationen för läxhjälp/fritids, i vår del av stan. Härligt informellt allting; vi skulle ha varit i en park, men eftersom det regnat var vi på ett av fritidsen, 40 pers i ett litet rum. Inget mötes-kaffe, nej, mate som man skickar laget runt. När vi pratade i smågrupper kunde nån stå utanför och röka samtidigt och delta genom gallerfönstret.

IMAG0277

Mate på pysselstunden. Det var knytis-lunch med reggaemusik och som sista grej skulle vi göra en mural, ett konstverk utifrån vad vi hade pratat om och vad vi ville förmedla. Handlade mycket om att bli erkända av samhället, som yrkeskår. Vet inte om bristen på erkännande beror på att den här typen av verksamheter mest finns i områden med lägre socio-ekonomisk nivå. I slutet av dagen samlades alla i en ring och varje community center fick en blomma att ge till ett av de andra centren. Så häftigt att få se vad som finns bakom alla yttre skillnader; ett enormt hjärta för stadsdelen, el barrio, där man jobbar, inte bara med barn utan med hela familjen och inte bara med läxor utan med allt som rör barnet.

IMAG0274

Några av mina sköna kollegor! Synd att det låg ett slakteri precis i närheten och att det blåste kraftigt den här dagen. Ändå sa någon “vilken härlig luft det är här!”. Beror på vad man föredrar, damm, bensin eller dött djur.

IMAG0285

Juan Carlos, chefen och pastorn på Centro Comunitario Renuevo! En sån där eldsjäl som går fort och i förbifarten hjälper till med allting, sopar, diskar, bär lådor, för att i nästa stund koka kaffe till mig fastän bara jag vill ha och han har tusen andra saker att göra. Hade nyss sin 60årsmaskerad, utklädd till safari-man, hans fru till en senapsflaska.

IMAG0282

Kvinno-pepp.

IMAG0283

“Frihet i husen, på gatorna och i sängen”. Värt att nämna om den här dagen är också att den var lite för mycket för mig. En utmaning som är en av de största i volontärrollen so far; att på ett främmande språk, i ett sammanhang som jag egentligen inte är en del av, ändå alltid hålla intresset, vakenheten och närvaron uppe. Vid sidan av all tacksamhet och glädje jag känner inför tiden här, så finns också detta. Att man ibland blir trött helt enkelt och skulle vilja säga nej tack. Det är bra nu. Nästan bara pga av språket och för att det, som man uttrycker det på spanska, kostar mig att lyssna och prata. Och just pga av språk- och kulturdistansen, måste jag också se extra intresserad, vaken och närvarande ut för att undvika missförstånd! Det kostar också på, det supermedvetna kroppsspråket som uppstår i luckorna mellan verbal kommunikation… Som jag och Andrea konstaterade; det blir varje dag lättare, men aldrig lätt.

IMAG0337

En annan dag, med andra barn, när jag hängde med en JEBZN. Evangelikal ungdom i norra BA typ.

IMAG0338

En dag när molnen var precis som mina 6-åringar ritar dem.

IMAG0331

Tror visst jag nämnde några trevliga svenskar vi träffade i Uruguay! Tove och Lasse , lika trevliga i BA, på percussionshow ännu en gång.

IMAG0316

En annan dag gick vi på salsaklubb och jag insåg att jag inte kan dansa salsa. Men det löste sig ändå på något sätt, det är roligt när de säger “tänk att du kan dansa fast du inte är härifrån”. Skön världsbild.

IMAG0312

När det är natt i BA har det ibland hunnit bli morgon utan att man märkt. Och eftersom jag aldrig går upp innan halv nio har jag inget emot att se hur den riktiga morgonen är. Smått magisk.

IMAG0215

IMAG0211

IMAG0345

Och omvänt, när det är dag i BA är det natt innan man märkt. Tiden går lika fort som de allra olämpligaste bussarna kör och det är bara att hoppa på och hoppas att man överlever.

IMAG0348

Nu drar jag till norra Argentina och Iguazu-fallen över helgen! Jag menar andra advent.

På andra sidan floden

Förra helgen var jag på semester! Jajemen, för Buenos Aires är, trots allt exotiskt, semestrigt och osvenskt som finns här, inte semester. Niotillfem-jobb och reseäventyr på det, slutar ofta med att jag försummar att tvätta, handla, städa, sy i knappar och sånt där som man bara kan försumma så länge, tills man når en gräns, en gräns som det inte passar sig att beskriva här. Och Buenos Aires i sig. Jag trivs bäst i storstäder, men också så mår man inte bra av dem. Det massiva trycket av ljud och intryck, långa resor och oändligt utbud, och asfaltshettan som inte riktigt går att fly från i en stad utan badvatten. Buenos Aires är som en nära vän, men ibland behöver man lite ensam-tid och som av en händelse förnya sitt visum på samma gång – då åker man till Uruguay.

DSC_1583

Jag och Erika tog båten till Colonia de Sacramento, en liten überkolonial stad tvärsöver floden från BA, och sen buss till Montevideo. Det var skönt bara att åka i buss i två timmar genom öppet landskap och inte längs en aveny som aldrig tar slut. I Montevideo bodde vi i Pocitos, området med flest hostel närmast badstränderna. Redan runt hörnet får man syn på vattnet som trots horisonten är en flod och inte ett hav, Rio de la Plata. Vi diskuterade varför det kallas flod och inte vik och varför man får bada i Rio de la Plata i Montevideo och inte i BA. Om Matilda Boström läser detta inlägg, kanske du kan lägga till frågorna till vår lista som vi skapade på en annan frågvis resa tidigare i år.

DSC_1590

En ganska klassisk sydamerikansk vy tror jag. Staden mitt på stranden.

DSC_1598

Och hattarna.

IMAG0297

Cykel. Som jag saknar cykel. Strandhänget var för övrigt top 3 på resan. Det där att bara hänga upp sin tid på att läsa, bada och halvsova till ljudet av vågskvalp. Och sen börja tänka på att det vore gott med kaffe, och så frågar ens strandkompis “vad säger du om att gå och ta en kaffe?”. Behöver inte mer.

IMAG0304

Då gick vi hit, billigaste, godaste och äntligen lite beställa vid disken- kind of atmosphere. I BA försökte jag förklara för några kaffesnobbiga australiensare hur vi gör det på mysiga svenska fik; man bara köper en kaffe, tar vilken kopp man vill, häller upp själv från kaffebryggaren och sätter sig var man vill bland de omaka gamla möblerna. “So you mean like McDonalds?” It just doesn’t translate.

DSC_1600

Hostel-utsikt.

DSC_1602

Hostelet var precis lagom, allt man behöver, trevligt folk, bl a några svenskar och typ 15 olika pers som jobbar och bjuder på asado efter midnatt sista kvällen. Kvällens mest boostande kommentar; “Vos hablas re porteña.” Du pratar riktigt buenos airesiskt. TACK! sa jag glatt. Tro mig, det är inget att tacka för. Sa han. Det är som att prata stockholmska. T o m danskar ogillar stockholmare. Vi kom fram till att Uruguay är för Argentina vad Danmark är för Sverige; mindre, rikare, en hat-kärleksfull relation. Övriga lösa fakta om Uruguay; de har världens fattigaste president för att han donerar massa pengar och lever väldigt enkelt. Allting är dyrare än i Argentina. De ser sig inte som latinos. De vet unlike argentinare skillnaden på Sverige och Schweiz, mycket för att många uruguyaner flydde till Sverige under diktaturen på 70-80talet. Ännu lösare fakta, framforskade under asado-kvällen; Uruguay har liksom Sverige en hög självmordsfrekvens. De är mer “gråa” än argentinare, inte lika passionerade och höga på livet som sina grannar. På det sättet mer svenska än danska, får man anta.

DSC_1604

DSC_1610

Där Montevideo utklassar BA; second hand-utbudet. Kanske för att det är så mycket mindre och lättare att hitta, men det står iaf 3-0 till Uruguay i den matchen. Den första affären vi hittade kan ha varit den sanitärt mest avslappnade jag varit i; ägarinnan kedjerökte och tände rökelse, alla kläder kom med dammråttor och mitt i mitt frenetiska bläddrande, för det fanns fyra plagg på varje galge, kommer random hund och katt in i butiken och hänger/river runt lite. Om jag hade stannat till karnevalen i februari, hade jag lätt slagit till på huvudbonaden ovan. Hade också passat bra till resten jag köpte under rundan; en spetstopp och en VIRKAD BADDRÄKT – HUR FESTLIGT?!

DSC_1612

Sista dagen var dåligt väder och därför dags att för första gången röra sig utanför vårt område… Vi promenerade genom parker längs floden bort till Gamla stan. På vägen ett stängt och tyst nöjesfält. The best there is.

DSC_1614

DSC_1618

DSC_1623

DSC_1624

DSC_1628

Reskompis!

DSC_1632

DSC_1643

DSC_1652

DSC_1654

Nu är jag tillbaka i den kokande grytan med lock på som är Buenos Aires på sommaren. Helt okej, men det är svårt att göra saker i sånt väder. T ex är det svårt att träna. Å andra sidan använder jag min solfjäder såpass mkt att min högerarm sköter konditionsträningen för resten av kroppen. Jag förstår att det låter retsamt för er som försöker hålla ögonen öppna i det svenska novemberslaskmörkret. Men kanske är det så att många som bor i varma delar av världen besväras lika mycket av värmen som vi av kylan, om det kan vara till någon tröst. Inte? Jaja, jag ska i alla fall sätta mig i trädgården och läsa om den argentinska badmodet. Toodles.

It is possible to rock the accordion

Det är fantastiskt att jobba med barn. De är roliga, vackra och äkta. Men en sak gör mig direkt olämplig för uppgiften; vinnarskallen. Jag skulle hellre säga rättviseskallen, men, det finns olika åsikter om det där. Hursomhelst så har ju barn en fallenhet att 1) spela dåligt och 2) fuska. Om jag dessutom tvingas spela ett spel jag är sådär road av – t ex SCHACK – mot ett barn som hittar på regler och fuskar mot desamma, ja, jag blir trött. Egentligen beror det på att varje barn har sin egen uppfattning om vad just schack går ut på och det är bara att anpassa sig för man kommer inte värst långt i den här situationen;

(barn flyttar bonde fem steg diagonalt fram och tar min dam)

Jag: Nej så kan man väl inte göra? (måste börja ödmjukt)

Barn: Jo.

Jag: Nej.

Barn: Jo.

Jag: Nähä du, ska vi ta och göra något annat?

Barn: Nej.

För att inte tala om fotbollsspelet. Det är inte så mycket fusk som att de spelar oskönt, genom att snurra för allt de är värda utan att sikta och sen skylla på mig när det inte blir mål eller när det blir det. I början ville jag inte säga till en åttaåring “det är faktiskt du som är dålig”, men nu känner vi varandra tillräckligt bra för att jag ska kunna säga åtminstone “amen duuuråå”. På andra områden kan jag gå the extra fröken-mile; knyta skosnören fast de kan själva, låtsas att jag går på samma trick flera gånger, veva hopprep tills armen faller av, jaga barn i 30 graders asfaltshetta, men här drar jag en GRÄNS.

IMAG0244

Anyhoo… Såhär ser det ut när jag står precis utanför jobbet och väntar på bussen. Här måste man vinka in bussen som en taxi, så den här bilden gjorde att jag missade bussen och fick vänta 25 min, för att jag kollade på min telefon.

IMAG0245

Bort från villan och tillbaka åt mitt håll. Lite mer seriösa veckans tankar kring Uppdraget; jag tror många volontärer kommer till en miljö och en grupp människor med ett ideal och en önskan att dela deras livsvillkor. Som en solidaritetshandling, vara i deras sits. Men jag tänker ofta att det är ju inte så, även om man skulle låtsas ett tag. Vi har helt enkelt inte samma livsvillkor. Jag kan t ex inte bo eller röra mig fritt i det området där mina fritidsbarn bor, jag kan kliva av och på bussen och korsa gatan (i värsta fall gå en längre bit, när busschauffören får för sig att ta en annan väg.) Istället tar jag bussen hem, 40 kvarter inåt stan, med trädgårdar istället för sophögar och pooler istället för översvämningar – därmed inte sagt att man är lyckligare på det ena eller andra stället. Men även om jag skulle kunna dela deras fysiska vardag helt och fullt har vi inte samma livsvillkor, för det som präglar ens liv ännu mer än den materiella standarden än kanske vilken makt man har över sin egen livssituation, vilka möjligheter man har. Jag vill inte låtsas som att jag lever samma liv som människorna i Villa Martelli, men jag är sjukligt tacksam att vi kan få dela varandras vardag, få äta tillsammans, prata om små och stora saker, skratta. Och så spela schack såklart.

IMAG0247

I måndags tog jag tåget från Vicente Lopez, ovan, till Retiro, Buenos Aires sort of centralstation. Retiro betyder retreat, alltså “lugn och avskild plats”. Retiro är en av de mest olugna och oavskilda platserna jag vet, åker bara dit om jag har ett Ärende. Vilket jag hade i måndags, då jag och Erika köpte båtbiljetter till Uruguay nästa helg. Dags att förnya visumet och ta en mini-semester.

IMAG0256

På måndagar äger också ett av stadens mer hypade event, iaf bland travellers, rum; percussion-showen Bomba del Tiempo. Stämning som på bilden, inte stå still!

IMAG0258

En innergård på ett kulturcenter i en del av stan jag inte hänger i så ofta, sydvästra BA.

IMAG0259

IMAG0261

Ofrånkomligt Argentina-trademark; tangon. Har försökt ta reda på hur levande den är, och den lever alright, men det är inte common knowledge. Inte konstigt, för det är svårt! Har halkat in på två lektioner so far och eftersom jag gillar all sorts dans är det skoj, även om det inte är min favorit-pardans. Oregelbundet, intensivt återhållsamt, seriöst och dramatiskt. Efter båda gångerna jag tagit en klass har vi gått till en och samma milonga – tangoklubb.

IMAG0262

Anledningen till att tangon (som ej att förglömma både är en musikstil och en dans) lever är att såklart människor brinner för den, som den här fenomenala orkestern, El afronte – Orchestra típica = Fronten – en typisk orkester.

IMAG0263

IMAG0264

En amerikans kommentar; “I never thought is was possible to rock the accordion.”

IMAG0265

I övrigt frågar folk ofta om jag saknar Sverige/min familj/maten “där”. Det är roligt att vissa safear och säger “där” eller “i ditt land”, för de vet fortfarande inte om de ska säga Suecia eller Suiza (Schweiz). Jag säger att nej, jag har inte mycket hemlängtan. Mest för att jag är sån, om jag har en någorlunda stabil situation där jag är, är det det som finns runtomkring mig som fångar min uppmärksamhet. Och om inte annat, oftast upplever jag att jag inte hinner tänka på om jag längtar hem eller inte.

Familj och vänner, det är en annan femma, men det är en speciell sorts saknad. En saknad som, när jag tänker på den, gör mig pirrigt glad och tacksam över människor som finns i mitt liv och att vi ska ses igen, HURRA! Det finns såklart specifika saker jag saknar om jag tänker efter; satsumas. Hösten. Äppelpaj. Täcke och att det är tillräckligt kallt för att använda det. Småstadssecondhand. Cykla. Knäckebröd. Men det hinner man egentligen inte heller tänka på. Det enda som på riktigt är tråkigt är att missa viktiga tillfällen med viktiga människor; nu senast vår familjetradition Mårten Gås och gåsmiddagen i fina salonger, svartsoppa och allt. Ryktet har nått mig att det blivit en alltmer populär tradition. Och så är jag inte hemma för att försvara den mot mainstream-attacken.

Nej. Jag hoppas ni njuter av var ni än är och att ni upptäckt gåsmiddag eller något annat fint för att ljusa upp november. Ciao for now!

Turist vs local

Jag har köpt en ny väska. Av typ plast. Och nu, varje gång jag går in och ut ur min mataffär så går larmet igång. För två månader sen hade jag antagligen blivit ganska besvärad. Men jag har blivit såpass bekväm med min spanska eller ibland avsaknaden av den, och kanske också tagit till mig tillräckligt mycket av den argentinska mentaliteten för att bara göra någon lokal gest och säga typ “hej, ni har sämst såna här larm-grejer eller vad det heter”. Så nu vet säkerhetsvakterna vem jag är, att det alltid piper runt mig och jag skulle faktiskt kunna börja stjäla saker utan problem.

Det är på gott och ont, det här med att sticka ut. På plussidan; det är en conversation starter, gör det lätt att lära känna folk. Som ovan nämnda exempel, man bandar med säkerhetsvakter, los fruteros (fruktförsäljare) och busschaufförer och det är riktigt trevligt tycker jag. I de flesta fallen män som på ett respektfullt sätt tycker jag är vackra svenska flicka, men jag kan leva med det, för det är festligare att vara kompis med folk än att vara anonym. På minussidan; det tar mycket energi att inte smälta in och jag blir hämmad av att alla tittar på mig när jag inte riktigt vet vad jag pysslar med, typ i början när allt var nytt. Och jag är en sån där turist som låtsas att jag har koll, för annars kan folk få för sig att hjälpa mig utan att jag bett om det, bevare mig. Men jag lär mig snabbt, fake it til you make it är min bästa från-turist-till-local-strategi. Det och att se irriterad och stressad ut och gå snabbt mot ett specifikt mål. Då kommer man verkligen in i stämningen, i alla fall i storstäder. Tyvärr är jag oftast stressad och har bråttom till ett specifikt mål, för jag är sen av mig och det funkar inte i en stad som är sen i sig själv, och alldeles för stor.

Anyhoo… Utan representativitet, om det är ett ord, så kommer ett axplock från senaste veckan;

IMAG0224

Jag har umgåtts med konst. Bl a en utställning med många saker i miniatyr. En pytteliten kvinna som krattar röda kulor.

IMAG0225

Och en litenliten man som hugger med en yxa.

IMAG0227

Det här är några av mina förmiddagsgrabbar och vi spelade foosball i fredags när det hällregnade hela dagen och jag aldrig hittade ett ställe som säljer paraplyer. Det klassiska utbud/efterfrågan-exemplet; när det regnar, sälj paraplyer, lite dyrare. De är uppenbarligen inga kapitalister argentinarna, förutom att de är det. Bland mycket annat. På ämnet Argentinsk Politik har jag fått reda på följande; det är alltid kris. Varje regering gör vad de vill. Ingen vill tänka långsiktigt. Man tvekar inte att sko sig på andras bekostnad. Ett land med mycket resurser, borderline U-land, om man vill använda det uttrycket, vilket man inte vill, fick vi lära oss på SIDA-kursen. I en bok jag läser; “inget annat land har haft så många politiska jultomtar och extrema höger- och vänsterpiruetter.” Stämmer ganska bra med vad en tjej från min kyrka sa med största eftertryck; “det här är inget seriöst land.”

IMAG0231

I söndags åt jag frukost kl två, efter en oavsiktligt lång promenad till floden, tågstationen och Café Paris. Skönt att ingen dömer en för detta här, medan i vissa andra oavslappnade land jag känner, säger de tyvärr, vi slutade servera frukost kl 9.

IMAG0234

Tog en spansk-paus och läste BAs engelska dagstidning, Buenos Aires Herald.

IMAG0237

IMAG0241

Har hittat mitt biljardställe, med 20 kr i timmen och långbord för pizza efteråt.

DSC_1572

På vår måndagsdejt gick jag och Erika till Café Tortoni, ett klassiskt café i BA.

DSC_1575

Min uppskattning är att gästerna består av 95% turister och 5% urstammisar, som har ett eget rum längst bak. Det är förståeligt att “vanligt folk” inte går hit, dels verkar de ha en sken-kö, man måste vänta trots att det finns flera lediga bord. Och dels är maten väldigt trött.

DSC_1576

Men vackertvackert, sen 1859, så ändå värt ett besök.

DSC_1577

Sen åkte vi vidare till San Telmo, i södra BA, en favorit, men lite mindre säkert än norra. Det sags saklart att det på många ställen också sämre att sticka ut som vit och blond för att man är target för olika brott. Det mesta handlar om att vara street smart och undvika vissa områden vissa tider, som överallt. En del pratar om hur kriminellt det är och akta dig för det ena och det andra. Det är lite olika hur jag förhåller mig till försiktighetsråd från locals. Vissa är rimliga, medan andra bara varnar för sånt som är främmande, för platser de aldrig varit på och tåg de aldrig tagit. Eftersom mitt alter ego är en urban Ronja Rövardotter måste jag ändå gå och aktivt akta mig för saker genom att testa, inte stanna hemma i borgen. Inte för att jag är modig, utan för att jag är egentligen är feg, egentligen en Skorpan som vill vara en Ronja och inte en liten lort. (Jag hoppas någon som kan sin Astrid Lindgren läser det här, för jag har uppenbarligen referens-abstinens.)

PS. Det som händer när man lever i ett nytt språk, är inte att man omedelbart blir bättre på det språket, utan sämre på sina andra. Så även om jag brukar leka med ord; ni får ha överseende med allt som konstigt är skrivet i denna blogginlägg.

Politik och partaj i BA

Oh, vad an denna bloggtorka? Allt började med att jag blev matförgiftad för första gången i mitt liv för två veckor sen. Det var helt okej, men det gör ingen spännande blog post; kräktes. Åt kex. Drack vatten. Mera kex. Låg still. Man blir ju isolerad när man är sjuk, orkade inte ens öppna fönsterluckorna (kommer f ö aldrig respektera grejen med persienner utanpå fönstren. Makes no sense what so ever.) Men så fort jag fick tillbaka lite vakenhet blev det återigen intressant vad som händer utanför fönstret. Typ det här;

IMAG0158

Jobb. En bild från några veckor sen när jag följde med på nåt slags fritidskonvent i en park utanför BA. Bra drag.

IMAG0189

En bit av the place to be, Centro Comunitario Renuevo, med vimplarna och allt. Bild tagen i förbifarten en lördag, då det är matsal för folk around the block. Stora och små, sen äter vi som jobbar tsmns och städar med kemikalier som svider i halsen. Lite vattenkrig på gatan och sen är det helg. På murarna utanför är det nya politiska budskap varje vecka – inför parlamentsvalet som var idag. Min enda uppfattning om detta är de jag pratat med som inte riktigt bryr sig, inte litar på politiker och är bittra över de måste åka två timmar till en vallokal långt bort för att de struntat i att adressändra. Men i Argentina är det röstplikt och på valdagen, samt dagarna innan och efter finns det många regler kring vad man får och inte får göra. Massa ställen är stängda, man får t ex inte använda flaggor, vapen eller sälja alkohol. Argentina har som de flesta sydamerikanska länder en del stadskupper, militärdiktatur, korruption och allmänt politiskt kaos i bagaget. Plus att det är en slags under cover-monarki – presidentposten går inom familjen; för länge sen från Perón till hans fru, till hans andra fru och just nu är det frun till den förra presidenten som är president. De är familjekära, argentinarna, på flera plan.

IMAG0177

Måndagar med Erika! Erika var Salt-volontär i Buenos Aires förra året, har nu återvänt och på måndagar brukar vi hänga.

IMAG0172

På strandpromenaden t ex.

IMAG0178

Nära finns ett ställe som säljer riktigt goda smoothies, men har riktigt trötta budskap på väggarna.

IMAG0180

Fina bord.

IMAG0204

En annan måndag i Belgrano, ett område mellan mitt och capital federal Buenos Aires. Aldrig tidigare har jag så önskat att jag hade en kamera i mitt huvud, för att fånga alla tusen speciella ögonblick och människor som swischar förbi. Folk som skejtar i rusningstrafik på de åttafiliga avenyerna, galet vacker gatukonst, träd målade i alla färger och solnedgångar som man ser för att allt är så platt och rakt. Vad hindrar mig? Lika delar förundran och stress. Men ibland så.

IMAG0222

IMAG0216

Senaste måndagen med Erika fick hon hamburgare i födelsedagspresent av mig, på framtida favorit-hamburger jointen. Menyn på en gammal kartong och inget himla bordsserveringstjafs. Så ska det vara.

Bild 2013-10-25 kl. 01.43 #3

Och den 24 oktober fyllde jag 22 år!  Fick tårta, pussar och sång på jobbet. Här får man iofs pussar varje dag, hälsningskindpussar och blöta barnpussar. I övrigt; scones, spexig japansk mat och den här natt-cupcaken. Fick fyra olika tårtor-ish med ett ljus på varje. På något sätt blir det väl 22. I fredags körde vi argentinsk bbbq (birthday barbeque), asado, i kollektivet och jag sa till vår killkompis som alltid sköter grillen, att nästa gång ska du göra sallad och någon av oss (tjejer) ska grilla (det är vår grill). “Jaja, det säger ni varje gång.”

Har lärt mig en hel del om argentinsk festkultur de senaste dagarna; de är kalasiga, hurrande och liksom fest-generösa människor på ett så opretentiöst sätt. Jag är en mysbelysnings-musikstämnings-finduknings-besatt person , men här, man väntar inte, man ba tjoar och käkar vid köksbänken med taklampan tänd, tv:n på och dricker ur vad som går att hitta, gör en macka av maten och har det gött tillsammans. Jag är nöjd.

Världsproblem, en helg och en hemlighet

Igår var jag på ett av Buenos Aires museum för modern konst och såg en utställning av en typ uruguayisk/litauisk konstnär – multikulti på en helt ny nivå i den här staden. Jag blev förtjust, katharsis och allt det där, ett smakprov. När jag såg precis den tavlan mindes jag något jag typ glömt bort och därför aldrig berättat för någon; när jag var kanske 9 år, hade jag ett kollegieblock där jag varje dag skrev ner olika lösningar på världsproblem. Jag använde mig av flera linjaler och hade nåt slags system, olika former symboliserade olika konflikter, triangel var t ex Israel-Palestina. Man kan fråga sig; var jag en ovanligt godhjärtad (naiv) nioåring? I doubt it. Snarare en nioåring med kontrollbehov som såg saker på nyheterna och försökte skapa lite ordning och reda. Som i tavlan. Mitt bland ett system av figurer utan någon betydelse; estructura = struktur.

Jag tycker det här (vill minnas att det fanns ett projektnamn, får återkomma) är väldigt roligt, men sen tänker jag; är det inte exakt så jag gör nu också? Funderar över problem som är så mycket större än mig och försöker göra något för att få lite rätsida. Det jag gör nu har lite mer verklighetsanknytning än mina geometriskt uppställda världsproblemlösningar. Men ändå; jag vill fortfarande förstå varför saker är som de är. Efter en månad här, nära symtom på stora problem, förstår jag lite mer. Samtidigt som det blivit mindre viktigt just att förstå. Kanske blir det så när man lär känna människor. För människor är inte sina problem; droger, hunger, våld. De är individer med bra och dåliga saker i sitt liv, offer för system, precis som vi alla är och de har sitt eget perspektiv på saker och ting.

Två gånger har jag åkt runt med bil i de fattigaste bostadsområdena där jag jobbar för att få se hur det är. Det har alltid varit en konflikt för mig; jag vill se för att förstå, men jag vill inte exotisera människors utsatthet. Komma med min bisarrt höga levnadsstandard och oja och säga såhär kan ni inte ha det, era stackare. Det kanske är min rikedom som det är fel på. Tänk om de skulle skicka volontärer till Sverige för att hjälpa oss med vår överkonsumtion, själviskhet, stolthet, individualism.

Apropå konsumtion hämtade jag ut en obekvämt stor summa kontanter i fredags, pengaproblem löst, men att komma ut cash loaded, på en mera misstänkt gata och upptäcka att det blivit mörkt; sneglade då och då i skyltfönstren för att se om det stod skrivet i min panna att jag var ett hett rånobjekt.

IMAG0183

Klarade mig iaf till den här KUNGLIGA BOKHANDELN! Som ligger i en gammal biograf. Man får plocka böcker, sätta sig i nån balkong och provläsa och på scenen finns ett café.

IMAG0186

Där jag åt en medialuna (deras crossaint). Ska importera argentinarnas variant med ost och skinka.

IMAG0187

Om ni tycker att bilderna bara blir sämre och sämre så stämmer det. Min väska håller på att gå sönder och klarar bara en tegelsten; systemkamera eller spanskabok. Väljer ofta det andra, utan att öppna den. Anyhoo; mkt kamerafoton.

IMAG0195

Det har visat sig svårt att hitta stationära second hand-affärer här, men designmarknader finns det gott om. Gick på en sån i Palermo, hipster-stadsdelen i BA. Uppdelat i Gamla Palermo, Palermo Soho och Palermo Hollywood. Och säga vad man vill om det, men det är magiskt att strosa här och alla affärer, matställen, hus, allt är bara vackert och grymt. More to come.

IMAG0201

While in San Telmo, där jag kollade konst och mindes min barndom, knep jag en bild på den vackravackra kyrkan. Om Dumbledore var en ortodox kyrka skulle han se ut såhär.

IMAG0203

En sjysst tunnelbanenedgång på väg hem. Har alltid föredragit tunnelbana framför buss. Men här är det en annan sak, för i tunnelbanan vill folk alltid ha pengar. Inte specifikt av mig, av alla. Säkert milt jämfört med många andra storstäder, men till slut känner man; jag orkar inte ta ställning till varje person som berättar sin historia, genom ett tal eller en lapp de lägger i ens knä. Igår var det en liten tjej som la lappar, bad om pengar för att kunna köpa något att äta. Hon stannade lite vid mig och kikade på min ipod. Bara nyfiken, inte tiggande. Men sa inget och jag gav inga pengar. Ingen annan heller vad jag såg. Det är absurt egentligen, om inte annat; vad gör det med våra hjärtan att inte ge pengar till ett hungrigt barn? Men om jag hade gjort det hade det varit för att köpa mig själv ett gott samvete för dagen, inte för att jag tror att det förändrar något. Det är såklart inte enkelt, that’s why they call it dilemma. Och när man tänker så, att man inte tror att det förändrar, kan man ju fråga sig; vad tror jag skapar förändring då? Do it.

Fun facts och ett fynd

Buenos Aires är som sagt opraktiskt stort – om man ska åka på en weekend t ex tar det fyra timmar med buss bara att komma ut ur BA. Och fast jag gillar storstäder kan jag inte låta bli att tänka, skulle man inte kunna få ut mer av livet om man inte behövde sitta flera timmar i kollektivtrafik varje dag? Jag har iofs tur med min jobbväg, först promenad genom nio kvarter av morgonharmoni; folk öppnar upp sina business, någon stannar för att prata med en granne i morgonrock, hundar rastas. Sedan buss i 20 min, bl a genom en tunnel som skiljer min stadsdel Florida från Villa Martelli, där jag jobbar. En tunnel utan reklam, istället fylld med konst om lögner, t ex om barnen som försvann under diktaturen på 70/80-talet, när regimen stal nyfödda barn från politiska fångar och adopterade bort dem till militärvänliga familjer. Det var ganska nyss och fortfarande vet man inte vad som hände med alla kidnappade mammor och barn. Jag vet ännu mindre, eftersom jag inte förstod allt på den 3 tim långa guideturen vi var på.

Anyhoo; Buenos Aires är en stor stad, med många hörn att upptäcka. Jag är ledig på måndagar, ljuva dag då alla andra jobbar utom jag. Förra måndagen spenderade jag i San Telmo, i södra BA, en stadsdel fylld med kullersten och koloniala byggnader.

DSC_1569

Kaffepaus ska man ha, med knastrig musik och gigantiska ohäftade dagstidningar. Försök inte vända blad i vinden. Här får man förresten kaffet på en silverbricka med ett glas kolsyrat vatten och en liten kaka.

DSC_1567

Buenos Aires kallas ibland för Sydamerikas Paris och här och där förstår man varför. T ex älskar de bröd. Till all mat äter man bröd, även om rätten i sig innehåller bröd. Ingen sallad.

DSC_1565

T o m en folktom, lugn måndag blev jag tipsad om att vara försiktig med min kamera. Det som stör mig är att man aldrig kommer få ett kvitto på att det lönar sig att vara försiktig, förrän man blir rånad. Kanske hänger tipsen ihop med att folk här inte alltid litar på polisen. Har hört ett BA saying; “Gud bevare mig från polisen, tjuvarna tar jag hand om själv.” Anmärkningsvärt om det är att polisen inte har förtur i trafiken. Står i rush hour-kö precis som alla andra, med blåljus och allt. Rush hour pågår för övrigt hela dagen.

DSC_1563

Jag hittade en butik med local design, en jag kommer återvända till med mer pesos. Igår la jag mina sista slantar på bananer, hur jag ska få tag i faktiska pengar blir ett spännande helgprojekt. Såhär i backspegeln kan jag känna att ja, det var onödigt att tappa bort kontokortet dagen innan utlandsflytt. Så var det bestämt.

DSC_1562

I San Telmo finns också en vackervacker rysk-ortodox kyrka, fick dock ingen bra bild på den. BA är ju likt lite allt möjligt, ryska likheter förutom kyrkan är korruption, tokbreda avenyer och tonade bilrutor, fram och bak. Världens bredaste aveny ligger faktiskt i Buenos Aires, 140 m bred. Avenida 9 de julio, Argentinas självständighetsdatum. Fun facts!

Bild 2013-09-23 kl. 17.31 #2

Annat fynd. SOLFJÄDER! Som jag letat efter i flera år. Med tangopar, köpt på torget i San Telmo, duger fint. Kom an decemberhetta! Om solfjäder blir trendigt i vinter, kom ihåg var ni hörde det först.

Bild 2013-09-23 kl. 17.27

Och så till sist, till min mamma, som var orolig att hon skulle glömma bort hur jag såg ut. Hej mamma.