Don’t miss it

Annars jobbar jag en hel del. Dock inte som argentinska studenter som har två jobb och pluggar på universitetet på kvällarna. Tungt. I alla public skolor/universitet går man antingen i skolan på förmiddagen eller eftermiddagen/kvällen. På fritidset där jag jobbar är barnen där antingen från 9-12 eller 14-17.  För att äta, läsa läxor och leka. De är mellan 6 och 13 år, jag hänger mest med de minsta – los chiquititos.

Fritidset håller hus i en gammal flingfabrik, vilket jag älskar. Kanske är det helt fel ställe att vara hipster på, men allt industriellt som nu är täckt av färgglada vimplar, teckningar och klätterväxter, högt i tak – jag älskar det. Det finns ingen lekpark, men det finns ett tak. Inga gungor, ingen rutschkana, men ett tak med utsikt över andra nerstängda fabriker som det bor folk i nu.

IMAG0142

På väggen har nån skrivit “jag älskar dig”. Golvet till vänster är ett tak till ett växthus som det är typ omöjligt att gå in i. Om det nån gång finns en boll att leka med åker den oftast ner där och kan inte hämtas. Då kan man istället slåss för att fördriva tiden. En utmaning är att prata om grundläggande saker. Både i matte och i livet. Varför är 16 – 9 = 8? Varför är det viktigt att göra läxorna fast de är tråkiga? Varför är det farligt att reta någon för deras hudfärg? Varför måste man säga förlåt? Svårförklarat också på sitt eget språk. Är det det som kallas uppfostran?

IMAG0146

Här hänger jag ibland på lunchen. Sover, läser, bränner mig.

IMAG0150

IMAG0154

Två av mina finfina och mysiga barn. På ena sidan av taket händer fotboll/slagsmål, på andra kritor och hopprep.

IMAG0156

Kanske kan det bli fler bilder, för det finns så mycket att se här. Det är inte alltid läge att langa upp en systemkamera, men om jag hade fler bilder… Skulle det vara på killar som i ena stunden kramas och hoppar hopprep och i nästa spottar, sparkar på den som ligger och pekar finger. På när vi spelar fotbollsspel med vad som går att hitta; en glaskula, ett hoprullat papper, en schackpjäs. På igår, när åttaåringarna körde kongatåg i väntan på att deras föräldrar skulle komma och hämta. (Då och då händer det att jag uppmuntrar sånt som tydligen är förbjudet. Kongatåg, leka ninja, klättra för att få en bättre utsikt över Villa Martelli, som stadsdelen heter. Allt som är roligt.)

Villa är samma sak som favela, kåkstad. Med hög arbetslöshet, fattigdom och alla problem som följer. Barnen här är som barn är mest; olika. Och jag vet så lite, om hur de har det hemma, vad som är norm här och vad de själva tycker om livet. Alla bor inte i slummen, men har det tufft ändå, vissa bor i slummen och har en lycklig familj med många vänner.

Många vill ha mycket uppmärksamhet och kärlek, men är samtidigt arga. Kramiga och våldsamma om vartannat. De vet saker som barn kanske inte ska veta, men jag tänker att så är det i Sverige också. Där blir barn vuxna snabbt för att de har tillgång till all tänkbar information, t ex på internet. Här blir de vuxna snabbare för att de är utlämnade åt allt som händer på gatan. Obs; eftersom jag inte jobbat med barn på det här sättet innan har jag heller inget att jämföra med, vet bara hur jag upplever det här. Ingenting är alltså “till skillnad från andra samhällsklasser där alla barn är lugna och lyckliga”.

Jag tycker det känns meningsfullt att jobba med barn för att de ännu bara är offer för sina förutsättningar och fortfarande kan välja att gå sina egna vägar. Oavsett om de är rika eller fattiga. Här vill jag motivera dem att försöka med all tänkbar kraft att stava till spindel eller skriva 26 med rättvända siffror. Samtidigt som vad vet jag om deras möjligheter? De kan plugga skallen av sig och det förändrar ändå ingenting. Och vem är jag att säga att vad de väljer är fel? Jag förstår verkligen att människor här redan som barn inser vilken väg som är lättast, som lönar sig snabbast. Om ni har sett filmen Guds stad. Tror inte det är riktigt så loco här, men det är samma dilemman.
Bara tanken som ekar i mitt huvud; det finns så mycket. I livet, i världen. Don’t miss it.
Advertisements

Mi casa su casa

Innan vi åkte hit som volontärer var vi på en grymt bra och maxad kurs med SIDA i Härnösand. En föreläsare sa att det är bra att ta reda på vilka fördomar som finns om oss i landet dit vi åker, för att kunna välja vilka vi vill bekräfta och vilka vi vill försvaga. Sånt är lättare att greppa på plats och här är vad jag hittat so far; i Sverige bor det typ en miljon människor, alla är miljonärer och delar med alla andra (obs fördom hos en amerikan). Jag kan ju säga nej, riktigt så är det inte, men när jag sen berättar att jag inte behöver betala något själv för den här resan är samtalet liksom avslutat. Det är också svårt att inte bekräfta blond och blåögd-fördomen eftersom jag ser ut just så, medan en mörkhårig svenska här får försvara att hon inte är ljushårig. För mina fritidsbarn skulle Sverige lika gärna kunna vara en provins i Argentina där man pratar spanska som jag gör. Fördomsbefriade, än så länge. I övrigt får man ägna mycket tid åt att reda ut vad som är Sverige och vad som Schweiz. Det känns inte lika viktigt längre. I framtiden när de säger att vi har bra choklad, ost och klockor ska jag bara säga tack. Tack.

Försökte gå på en crazy utställning i veckan, men blev varse att jag kommit till ett land där folk tänker som jag med tid. Alla hade skjutit upp att gå på den här utställningen till de sista dagarna och kön var lång. Folk väntade i regnet – i en stad där man ofta stannar hemma när det är kallt eller regnar. Måste ha varit en bra utställning, blev dock tvungen att lämna kön, efter att ha diskuterat med en kille om det är bra att läsa psykologi om man inte är ett fan av Freud. (Obs, blev inte utslängd ur kön pga diskussionen.)

Om någon vill veta hur jag bor, så bor jag i ett hus med blandat folk i ett relativt wealthy område. Buenos Aires delas upp i capital federal och provinsen BA, där jag bor, typ 10 min med buss från capital federal.

DSC_1541

Utsikt från mitt rum, en solig dag. Hör trafikbrus, för det gör man överallt. Annars mest fåglar, katter och hundar och grannar. En klagande papegoja, kattbråk och ensamma hundar. T o m djuren är passionerade i det här känslosamma landet. För att inte tala om grannarna. Vaknade en natt av att hela familjen var uppe och bråkade. Det var dock något annat än argentinsk kultur. En språkskada jag fått är att jag lyssnar lika noga på t ex grannbråk som jag läser tidningen eller uppfostrande lappar på fritids. Instinkten att alltid försöka förstå och avkoda allt. “Var det där imperfekt eller preteritum, var det där en variant av det där ordet som också kan betyda det här beroende på preposition?” Etc. Det tar aldrig slut. På gatan när någon ropar något efter en är min första instinkt att fråga “Ursäkta, kan du ta det en gång till och lite långsammare?”

DSC_1551

Ännu en gång sätter jag upp vykort på cementvägg och känner mig hemma. Här är tre nya bidrag till min vykort/fotosamling, två brasilianska och ett argentinskt.

DSC_1555

Reseinredning; vykort, bokhögar och kläder på väggarna.

DSC_1554

I mitt rum finns två sängar och jag visste direkt att en skulle bli grej-slängar-säng. Den här sängen har jag bäddat i, men sover av nån anledning i den andra och slänger grejer på den här.

DSC_1556

DSC_1558

Köket! Hemmets hjärta.

DSC_1559

Värt att nämna om det här huset är att allt vattenrelaterat går sönder när jag använder det. T ex den här kranen, om man vrider på den för snabbt fastnar den så och går inte att stänga av. När vi först kom hit var spolningen på toaletten lagad med en tandborste, såhär. Efter den riktiga lagningen var jag ändå tvungen att göra en mindre operation varje gång jag spolade. Man måste vara försiktig så inte vattnet tar slut, men det kan det göra helt utan anledning också. Det är egentligen ingen stor grej, bara att i Sverige är allt standardiserat. Här finns det inget Officiellt Krav på att saker ska fungera, att de inte gör det är en del av vardagen. Det hänger ihop med så mycket som jag uppskattar utanför Sverige, t ex att alla hus sitter ihop men är byggda på helt olika sätt och målade i gult, rosa eller blått.

Något grymt med att bo just här är att det är nära (20 min prom) till floden och strandpromenaden. Där jag springer till den här musiken at the mo. För nu är det officiellt vår, sen igår som var El día de la primavera. Motsvarande valborg, vårfest och studenternas dag. Skulle ha gått på en festival, men den blev inställd för att det duggregnade. In i det sista oklart om den var inställd, för så är informationen, men vad gör det. Hängde på en dagslång previa (förfest) och den mörkhåriga svenskan, Sofia, tog med mig till en restaurang med kött mört som smör. (Berättade för några jag jobbar med att jag mest ätit vegetariskt senaste året. Jag kom ut som semi-vegetarian. Som de skrattade.)

Om språk / Jardín Japonés

Och så ska jag ju lära mig spanska. Har jagat bort alla tyska ord och kollar på How I met your mother med spanska undertexter. Mycket givande. Igår pratade jag iofs engelska hela dagen med en äkta gringo. And it was gooood. När Ben och Andy var här hade vi svenskfrossa ibland, typ på bussen, när vi sa allt vi inte hade kunnat säga under dagen. I lördags svensk- och sockerfrossade jag med Erika på ett café. Men annars är det spanska som gäller, eller porteño, den buenosairesanska (?) dialekten. Asfort utan s och generellt bara tvärtom från vad jag lärt mig. Nackdelen med att spanska är ett så stort språk är att det finns så många varianter och att vissa ord som är helt neutrala i de flesta länderna är helt grova på andra. Beware.
Lite japansk trädgård argentinian style på det;
DSC_1482
Det här med språk. INTRESSANT! Var börja?! Det finns så många nivåer av att kunna ett språk. Att ta sig fram, att konversera om ytliga saker, att konversera om personliga saker, att skämta, att diskutera politik eller konst och min favorit – att ha en hetsig middagsdiskussion där alla pratar i mun på varandra. Det är eliiiit. Och det man helst vill kunna.
DSC_1490
Många som lär sig ett nytt språk tycker det jobbigaste är att prata. Men har man väl tagit sig över tröskeln av rädsla för att säga fel är det lättare, för då kan man hitta på lite som man vill och folk förstår kanske ändå. När man däremot ska lyssna på någon. Oh dear. Att inte höra var orden börjar och slutar, även om man kan mer än hälften. Somattmanskullepratasåhärochalltbarablevettendaljudsomintegårattgöratillord.
DSC_1495
Språk är heller inte bara ord, språk är liksom hela den sociala apparaten. Därför, när man inte kan ett språk, blir man också på något sätt avprogrammerad socialt. Jag kan t ex inte läsa av folk alls på samma sätt som om vi båda pratar svenska eller engelska. Jag har ingen aning om den här personen är öppen, dryg, blyg eller smart. Plötsligt kan man inte “sense the tone” eller känna av stämningen i ett rum. På gott och ont. Har t ex inte lika mycket förutfattade meningar eller fördomar om folk här som i Sverige. Något jag inser att jag har, när jag plötsligt saknar fack att sätta folk i! En blindhet att ta med sig hem.

Early days

Det är alltid spännande att jämföra förväntningar med hur det blev. Det är fortfarande early days, men en specifik sak jag hade blivit varnad för innan jag åkte till Buenos Aires var de aggressiva vildhundarna. Fick råd om att man skulle låtsats plocka upp en sten för att kasta på dem. Började ångra att jag inte tagit rabiesvaccin, tänk om jag får rabies. Vilken FAIL. Sånt händer ju inte, vem får rabies liksom? Men de enda vildhundarna jag sett ser mer ut som sju svåra år och lunkar bland sopbergen. Det mest skrämmande hundmötet jag haft var faktiskt i en fin lägenhet i ett fint område, med portvakt och balkong och tennis på stor tv. En kille som hade en hund, en såndär med intryckt ansikte som gör att den nästan inte kan andas, utan väser hela tiden. Med uppspärrade ögon som ploppar ut vilken sekund som helst. That, my friend, is a scary posh dog.

Tidigare samma dag vinkade vi av Ben och Andy! Efter spurten från vår del av stan till busstationen. Vi hade fått tips om ett annat tåg än det vi brukar ta, som skulle gå var sjunde minut. När vi kom dit var det 38 min till nästa tåg. När det var 17 min kvar så blev det plötsligt 30 min igen, tills nästa tåg skulle gå. Ni förstår var jag vill komma – SJ goes Latin America. I alla fall så blev vi tvungna att ringa en taxi och medan vi väntar på den kommer det ett tåg i alla fall och går efter 2 min. Den här taxin hade inga skyltar, så att säga, men vår host behövde ett kvitto. Så vi åker till en fruktaffär. Paus för reflektion. Senare under resan stannar taxichauffören mitt i en korsning för att fylla i några grejer på kvittot. Pennan funkar inte, så han jobbar på det och så… Slutet gott.

DSC_1547

Argentinsk kultur, ja. Söndagen blev en väldigt argentinsk dag. Vi gick på en helgmarknad, som här betyder hantverk istället för loppis. Vi hängde i en park och lyssnade på the local trubadur, köpte facturas (som kan betyda både bakverk och räkning, men det var bakverk vi köpte). Sista kvällen med gänget till ära så blev det grillfest! Asado, söndagsgrill med familjen. Vi snackar alltså typ fyra olika köttsorter, okryddade, som grillas i högar i kanske en timme. Kolla Ben och Andys bloggar för bättre bilder på gemytligheten, på Bens också ett oslagbart köttsligt konstverk!

DSC_1549

Vi sköljde ner las facturas med mate. Det är alltså en dryck/fredspipa. En speciell mugg med hö och varmt vatten och ett speciellt sugrör – bombilla. Smakar ungefär som örtte. En person är mate-värd, och fyller på med varmt vatten mellan varven. I övrigt skickar man runt den och det är nästan precis som fika. Man dricker varm dryck för att umgås och dela livet. Och tja, it grows on you. Jag kan sakna att inte ha min egen kopp med kaffe, speciellt när man äter bakverk, men fredspipe-grejen, väldigt gött. För alla som inte vill röka gräs eller vattenpipa – mate!

Igår gjorde jag min första dag på jobbet och idag är jag ledig. För att fira tittar vi på några fina bilder från botaniska trädgården som vi var i förra veckan;

DSC_1454

 
DSC_1465
 
DSC_1471
 
DSC_1474
 
DSC_1475
 
DSC_1477
 
Väldigt avantgardistiskt med antika skulpturer som tar en selfie.
 
DSC_1478
 
 
Stället där jag ska jobba är alltså ett community center som har många olika verksamheter, bl a fritidset som jag ska vara på. Första dagen där var riktigt charmig. Det började med tårta och presentutdelning eftersom att dagen efter var el día del maestro – lärarnas dag! Också jag fick presenter och kort där det stod fina saker som; “en lärare förändrar liv och liv förändrar nationer”. Den där härligt obekväma känslan när man får något man inte tycker man förtjänat. De som jobbar där är dock väldigt varma och inkluderande. More to come om det här viktiga, kärleksfulla stället i ett brokigt område.
 

El colectivo

Än så länge är vi på resa och resa handlar mycket om mat. Ny mat som man ibland inser bara är ett nytt namn på något man har ätit förut. Som empanadas – piroger. Åt vi i ett inrökt kök där degen kavlades med en ölflaska. Asado – grillat kött. Äter vi på en lång esplanad som är full av parillas – grillkiosker – som ligger mellan Wall Street-området och ett naturreservat. Pancho – kokt korv med bröd. Men också en hel del nya grejer; polenta som är majsgröt, tortilla de papa som är potatispannkaka och mate – en grundläggande del i den argentinska kulturen. Deras FIKA. To be continued.

DSC_1446

Motsvarande Wall Street heter Puerto Madero och ligger vid floden, som är en av de mest förorenade i hela världen.

DSC_1451

El puente de la mujer – Kvinnans bro.  Sooo, why is there a penis here? Huh? Genustänk är för övrigt en av de tydligaste kulturkrockarna. Kanske en av de mest komiska också. T ex när Benjamin alltid får en större tallrik vid middagen och en extra stor kopp vid frukosten. Eller när vi har handlat och vår värd tar ifrån mig tomaterna, denna oerhört tunga grönsak. Benjamin får bära dem. Det är helt enkelt mycket såhär. 

Buenos Aires är platt, det är extremt mycket trafik och dessutom vinter som trots att det är vackert väder kryper innanför kläderna. Hög luftfuktighet och mycket vind. I skrivande stund en storm faktiskt.

DSC_1515

Men om man är en sucker för stadsromantik… Så har man kommit rätt.

DSC_1528

DSC_1533

DSC_1536

Vardagssakerna börjar så sakta trilla in… Argentinskt mobilnummer, har tittat in på stället där jag ska jobba och fått plats i kylskåpet i mitt blivande kollektiv! Kollektiv är inte att blanda ihop med el colectivo som här betyder buss. T ex ska jag inte säga när någon frågar var jag bor; vivo en un colectivo  – jag bor på en buss. Det kan dock kännas så i staden där man åker buss flera timmar varje dag. Anyhoo, kollektivet är en fin blandning. Två colombianer, en peruan, två argentinare, en ecuadorian och så jag. Två tjugoåringar, en trettioåring, en fyrtioåring, en oklar, en åttioåring och så jag. En arbetslös, en tv-producent, en läkare, en tolk, en advokat, en teolog/författare. Och så jag. Det blir underbart.

Nuestra Señora Santa María del Buen Aire

Buenos Aires. Hello you. (Stadens fullständiga namn; Nuestra Señora Santa María del Buen Aire).

Buenos Aires, I think I know you from somewhere.

Det är inte konstigt att man känner igen sig i Buenos Aires.  En blandning av det mesta. Latinamerika, Sydeuropa, England, höger, vänster, fascism, business, cirkus, klassicism, kitsch. Alla kan känna igen sig i en stad som ändå har en helt egen karaktär. Det är för tidigt för att säga något om den eller något annat djupt, så här kommer några nedslag.

Alltså; den här staden är så bisarrt stor. Man kan åka buss, olagligt fort, väldigt länge, utan att komma ut ur något slags centrum. Jag är ett fan av överblick, men det är svårt här. Bristen på överblickbarhet kan bero på avsaknaden av System. För t ex bussar. Jag är faktiskt nöjd, om jag efter 5 månader i BA, har lyckats lära mig åka buss. Det vore ett Accomplishment. Såhär; det finns bussar. De har nummer. De åker till ställen. Men ingen vet när eller varifrån. Det finns busshållplatser med nummer, men alla bussar står inte med. Och om man väl lyckats hitta rätt buss är det en sport att kliva av på rätt ställe. Magkänsla och breddgrader som står skrivna här och där. Själva bussturen är trevlig – som berg-och-dalbana med tutande. Och vem vill inte åka berg-och-dalbana till jobbet?! Varje dag! Jag vill i alla fall.

DSC_1319

Vicente Lopez ska bli min del av stan. ViLo. Ligger ganska nära vad som ser ut som ett hav, men är en flod – Rio de la Plata. En medelklassig norrförort. Lite längre ut i Nacka kan man säga.

DSC_1320

Vi kom hit i onsdags och sen dess vet jag inte vilken dag som är vilken. Vi äter dulce de leche till det mesta, säger snällt nej tack till alla som vill växla dolares på svarta marknaden, snickrar på vår spanska och äter mången midnattsmiddagar.

DSC_1332

De första veckorna här är en slags introduktion. Än så länge turism hardcore style.

DSC_1333

DSC_1337

La Boca! Argentinas Ville Villekulla. Fast med sjömän, prostituerade och fattigdom istället för stark flicka med häst och apa. Från början ett invandrarghetto signerat textilarbetare från Genua i Italien. Härifrån kommer tangon och Maradona, två tredjedelar av Argentinas signature. Resten är kött. Muskler, njurar, tarmar. Redan i taxin på väg till flyget sa chauffören; det här med vegetarian får du nog lägga av med nu.

DSC_1340

DSC_1344

På 1870-talet-ish, kom gula febern till Buenos Aires och La Boca/San Telmo, som ligger i södra BA. De som hade pengar flydde till de norra delarna och sen dess är norrförorterna lite finare och söderförorterna not so much.

DSC_1347

DSC_1354

DSC_1357

DSC_1358

DSC_1364

DSC_1369

DSC_1371

En fruktaffär i San Telmo som heter Vänskapen. Åh.

DSC_1372

Tvätt i vår trädgård.

DSC_1379

På väg till ett naturreservat.

DSC_1387

Det är vinter här. Lågsäsong. 23 grader och sol. Den 21 september börjar våren. Varken förr eller senare! Det blir spännande att fylla år på våren, den 24 oktober. Har jag aldrig gjort.

DSC_1394

Benjamin.

DSC_1403

DSC_1397

Karin! Vår argentinska värd, en awesome sådan.

DSC_1406

DSC_1407

DSC_1410

DSC_1413

Andrea.

DSC_1417

Hm, nån slags blomrobot som öppnar sig på morgonen när solen går upp. Jamen, varför inte.

DSC_1428

Här är en minst sagt remarkable kyrkogård. En gravplats med markpriser som Östermalm. Här ligger eliten. Familjegravarna är mer eller mindre skötta små hus, med altare och konst och ser ut som minikyrkor.

DSC_1439

Allt – gravar. De döda rika lever bättre än de levande fattiga. Buenos Aires. Hello you.