på väg

Gott folk. Med julstämning och vinter undangömt långt ut i marginalen sätter jag mig snart på en 20-timmarsbuss till norra Argentina, till Salta och mina Salt-kompisar där. Sen en ryggsäcksresa i krokarna och lite Chile, man får se.

DSC_2030

På vägen ner till floden i mitt hood passerar man järnvägen. Jag kan lätt bli stående i mitten och bara titta bort mot det där oändliga, längst bort, det liksom fortsätter, tar inte slut. Såna här vyer finns massa här för att det är platt och rakt. Byter det mot berg för ett tag. Önskar er alla ett gott firande av Jesu födelse. Puss och kram!

Advertisements

Kannibalrykte

Att leva i en annan kultur innebär att man från början till viss del är socialt avprogrammerad. Man måste t ex lära sig från scratch hur man hälsar, när det är läge att småprata och om folk verkligen är arga när de skriker på varandra. Att leva på ett nytt språk dock, det lägger liksom till en social dimension som inte fanns innan. Alla vanliga missförstånd som kan dyka upp i sociala situationer, blir ännu svårare att undvika. När man lär sig ett språk kan man verka blyg, dryg, tråkig, ignorant när man egentligen inte förstår eller inte vet hur man ska uttrycka sig. Därför uppstår ibland problem man inte haft innan och missförstånd reder liksom inte ut sig själva. Någon kommer för evigt tro att jag kallade den tjock, när jag ville säga att degen var tjock. Och jag vill försöka vara mig själv på spanska, därför kastar jag mig ut i resonemang och historier utan att veta om jag kommer ut på andra sidan. T ex en gång försökte jag dra det här skämtet om att det godaste på människokroppen är muskeln i handen där tummen sitter. Längs vägen förlorade jag liksom att någon sagt det som en rolig gissning i kontexten att ingen någonsin på riktigt skulle äta människokött. Vad som kom ut; “visste du att den här delen här på handen är den godaste att äta?” Mycket oklart ansiktsuttryck hos min kollega. Det är vad man får betala för att vara sig själv; kannibalrykte.

Anyhoo… En söndag för inte så längesen åkte jag och min house mate Clady söder om stan, för att gå på marknad.

DSC_1707

I Mataderos! I princip varje torg i BA har helgmarknader med design och hantverk och stämning, men det är gött att leta sig bort från stan ibland, äta mer hemlagad mat och dessutom kolla in lite folkdans! Kanske att man hittar lite mer av övriga Argentina här också, inte bara Buenos Aires-kultur. Olika.

DSC_1673

Clady från Peru, en klippa. Hon pluggar till läkare, tog hand om mig när jag var magsjuk och har lärt mig att tvätta quinoa. Vi pluggar helst båda i pyjamas med kaffe och lånar friskt av varandra för ingen av oss planerar överdrivet mycket, husligt sett.

DSC_1666

Vi åt humita och locro, två majsiga rätter man äter i länderna kring Anderna. I Argentina med majs, pumpa, bönor, potatis, kött, korv… Stabil bergsmat liksom och här äter man dessutom ägg till allting, på hamburgaren, i salladen, i pirogerna, i riset.

DSC_1671

DSC_1697

Generellt om argentinsk mat; när det är salt är det väldigt salt och när det är sött är det väldigt sött. Om man går på café t ex, har de klassiska grejer som brownie och citronpaj. Det de själva lagt till är ca 3 cm med dulce de leche och 4 cm italiensk maräng. Och cappucinon får man med socker och choklad och extra liten kaka.

DSC_1691

Och söta popcorn. Finns ju lite här och var i världen. Tyvärr.

DSC_1709

DSC_1713

Testade en hojaldra istället. Friterad brödgrej med marmeladfyllning. Varför inte.

DSC_1680

Folkdans. Kanske sånt de älskar att säga till turister, men jag har hört att grannskapet går till marknaden för att dansa. Vanligt fölk liksom, inga betalda kulturarbetare.

DSC_1681

Bästa paret.

DSC_1682

DSC_1684

DSC_1685

DSC_1686

DSC_1687

Jag köpte en elefanttröja, vi åt glass och det var en vanlig Buenos Aires-go söndag. Hett och färgglatt.

DSC_1699

DSC_1700

DSC_1702

DSC_1703

DSC_1714

I alla fall jag känner; att man kommer som volontär till ett land, en stad, en arbetsplats, med stora tankar om Kulturförståelse och hur man ska vara så oberörd av allt som är annorlunda, för man vet ju att “sån är kulturen”. Men när man lär känna människor upplever man sällan knepiga situationer som Kulturkrockar. Snarare som personlighetskrockar och man tänker inte “åh, intressant, en kulturell differens på det sociala planet“, man tänker “osköna människa, du gör mig irriterad.” När någon talar om sin starka åsikt utan att jag bett om den, pratar skit om andra eller försöker sko sig på andras bekostnad. Det handlar om individer, om mig och någon annan, inte om teorier med historiska förklaringar. Man kan distansera sig och tänka så, men ärligt talat är det inte lika roligt eller lika argentinskt. De är raka, oängsliga. Och om jag nu ska bygga broar och gå in i den argentinska kulturen; en argentinare hade inte sagt med politiskt korrekt tonfall “jag respekterar din kultur”, en argentinare hade ropat “idiot, vad håller du på med, du är sämst, lägg ner!”

Dag och natt, bara inte jul

Det är för mig omöjligt att ta in att samtidigt som jag är här, bland lila träd, trasiga trottoarer och sjuka mängder rött kött med världsklassglass efteråt så är det ADVENT och ärkemys i Sverige. Att allt pågår samtidigt. Jag blev väldigt illa till mods häromdagen när de spelade I’ll be home for christmas på Starbucks. Många utomlandssvenskar blir mer traditionella och pyssliga än de är hemma. Inte jag. Jag går åt andra hållet. Så renrakad jul som möjligt, tack. Vet ännu inte riktigt vad argentinska jultraditioner handlar om dock, storstadskommersen har so far stått för stor del av intrycken. Det är ju möjligt att det finns andra seder och bruk, men jag tror knappast det. (Så skulle en sann porteño sagt! Huvudstadsarrogans! Hepphepp!) Anyhoo; här kommer en uppdaterad bild på utsikten från mitt rum.

DSC_1578

IMAG0284

För några veckor sen fick jag hänga med på det årliga mötet med organisationen för läxhjälp/fritids, i vår del av stan. Härligt informellt allting; vi skulle ha varit i en park, men eftersom det regnat var vi på ett av fritidsen, 40 pers i ett litet rum. Inget mötes-kaffe, nej, mate som man skickar laget runt. När vi pratade i smågrupper kunde nån stå utanför och röka samtidigt och delta genom gallerfönstret.

IMAG0277

Mate på pysselstunden. Det var knytis-lunch med reggaemusik och som sista grej skulle vi göra en mural, ett konstverk utifrån vad vi hade pratat om och vad vi ville förmedla. Handlade mycket om att bli erkända av samhället, som yrkeskår. Vet inte om bristen på erkännande beror på att den här typen av verksamheter mest finns i områden med lägre socio-ekonomisk nivå. I slutet av dagen samlades alla i en ring och varje community center fick en blomma att ge till ett av de andra centren. Så häftigt att få se vad som finns bakom alla yttre skillnader; ett enormt hjärta för stadsdelen, el barrio, där man jobbar, inte bara med barn utan med hela familjen och inte bara med läxor utan med allt som rör barnet.

IMAG0274

Några av mina sköna kollegor! Synd att det låg ett slakteri precis i närheten och att det blåste kraftigt den här dagen. Ändå sa någon “vilken härlig luft det är här!”. Beror på vad man föredrar, damm, bensin eller dött djur.

IMAG0285

Juan Carlos, chefen och pastorn på Centro Comunitario Renuevo! En sån där eldsjäl som går fort och i förbifarten hjälper till med allting, sopar, diskar, bär lådor, för att i nästa stund koka kaffe till mig fastän bara jag vill ha och han har tusen andra saker att göra. Hade nyss sin 60årsmaskerad, utklädd till safari-man, hans fru till en senapsflaska.

IMAG0282

Kvinno-pepp.

IMAG0283

“Frihet i husen, på gatorna och i sängen”. Värt att nämna om den här dagen är också att den var lite för mycket för mig. En utmaning som är en av de största i volontärrollen so far; att på ett främmande språk, i ett sammanhang som jag egentligen inte är en del av, ändå alltid hålla intresset, vakenheten och närvaron uppe. Vid sidan av all tacksamhet och glädje jag känner inför tiden här, så finns också detta. Att man ibland blir trött helt enkelt och skulle vilja säga nej tack. Det är bra nu. Nästan bara pga av språket och för att det, som man uttrycker det på spanska, kostar mig att lyssna och prata. Och just pga av språk- och kulturdistansen, måste jag också se extra intresserad, vaken och närvarande ut för att undvika missförstånd! Det kostar också på, det supermedvetna kroppsspråket som uppstår i luckorna mellan verbal kommunikation… Som jag och Andrea konstaterade; det blir varje dag lättare, men aldrig lätt.

IMAG0337

En annan dag, med andra barn, när jag hängde med en JEBZN. Evangelikal ungdom i norra BA typ.

IMAG0338

En dag när molnen var precis som mina 6-åringar ritar dem.

IMAG0331

Tror visst jag nämnde några trevliga svenskar vi träffade i Uruguay! Tove och Lasse , lika trevliga i BA, på percussionshow ännu en gång.

IMAG0316

En annan dag gick vi på salsaklubb och jag insåg att jag inte kan dansa salsa. Men det löste sig ändå på något sätt, det är roligt när de säger “tänk att du kan dansa fast du inte är härifrån”. Skön världsbild.

IMAG0312

När det är natt i BA har det ibland hunnit bli morgon utan att man märkt. Och eftersom jag aldrig går upp innan halv nio har jag inget emot att se hur den riktiga morgonen är. Smått magisk.

IMAG0215

IMAG0211

IMAG0345

Och omvänt, när det är dag i BA är det natt innan man märkt. Tiden går lika fort som de allra olämpligaste bussarna kör och det är bara att hoppa på och hoppas att man överlever.

IMAG0348

Nu drar jag till norra Argentina och Iguazu-fallen över helgen! Jag menar andra advent.