Hitlängtan

Och bara sådär, tog min tid här slut. Tiden går som bekant fort när man umgås, skyndar, kämpar, skrattar och sliter sitt hår. Varför jag inte haft hemlängtan, är för att jag framöver kommer ha mycket mycket hitlängtan. Kom precis tillbaka från två veckors backpackande, några prylar fattigare, många upplevelser och enstaka parasiter rikare. Senaste dagarna  har jag försökt knyta ihop Buenos Aires-säcken; promenerat mina favoritgator, lyssnat på de bästa låtarna,  ätit på min favorit-parilla, druckit mate i parken och grillat med vänner. Men insett att det är lönlöst. Jag trodde jag skulle göra något i ett halvår som skulle vara en sak för sig, något jag skulle liksom avverka och avsluta. På sätt och vis är det så, men det har också bara börjat. Kärleken till nya vänner, en ny kultur, ett språk. Fortfarande har jag bilder att visa och tankar att formulera, så bloggen får hänga kvar tills den går av sig själv.

Men detta blir alltså det sista blogginlägget på plats. Hur bättre avsluta än med en av Argentinas mest spektakulära platser? Iguazu-fallen i Misiones i norra Argentina. Dit jag och Erika åkte i december. Grejen med ofattbart vackra ställen, är ju att man tar tusen bilder, kommer hem och går igenom; vattenfall. vattenfall. vattenfall. vattenfall. ett vattenfall. åh, ett till. vattenfall. Så här kommer så få jag kunde välja ut, från ett av världens sju – officiella – underverk.

Det bästa med vattenfallen, om man kan säga så, var att det inte var någon attraktion, en nöjespark. Personalen kom inte dit och satte igång dånet, det gick inte åt massa elektricitet för att hålla igång showen. Vattenfallen har funnits här i typ 150 miljoner år, dag och natt, genom låg och högsäsonger och konjunkturer. Kanske krävs en skadad modern människa för att tänka så, men. Det mäktigaste jag sett och hört. Upp 1:15b

Fick en ganska trogen följeslagare.

La garganta del diablo – djävulens gap. Ett otroligt 80 m högt fall.

Curious om detta är att jag i Jujuy i nordvästra Argentina, var vid ett annat vattenfall med samma namn. Typ 3 m högt och 50 cm brett. Det verkar vara ett relativt grepp, djävulens gap.

Andra dagen åkte vi över till den brasilianska sidan. Mindre mitt i fallen, mer utsikt och också den godaste passionsfrukstmilkshaken någonsin.

Hejdå så länge.