På andra sidan floden

Förra helgen var jag på semester! Jajemen, för Buenos Aires är, trots allt exotiskt, semestrigt och osvenskt som finns här, inte semester. Niotillfem-jobb och reseäventyr på det, slutar ofta med att jag försummar att tvätta, handla, städa, sy i knappar och sånt där som man bara kan försumma så länge, tills man når en gräns, en gräns som det inte passar sig att beskriva här. Och Buenos Aires i sig. Jag trivs bäst i storstäder, men också så mår man inte bra av dem. Det massiva trycket av ljud och intryck, långa resor och oändligt utbud, och asfaltshettan som inte riktigt går att fly från i en stad utan badvatten. Buenos Aires är som en nära vän, men ibland behöver man lite ensam-tid och som av en händelse förnya sitt visum på samma gång – då åker man till Uruguay.

Jag och Erika tog båten till Colonia de Sacramento, en liten überkolonial stad tvärsöver floden från BA, och sen buss till Montevideo. Det var skönt bara att åka i buss i två timmar genom öppet landskap och inte längs en aveny som aldrig tar slut. I Montevideo bodde vi i Pocitos, området med flest hostel närmast badstränderna. Redan runt hörnet får man syn på vattnet som trots horisonten är en flod och inte ett hav, Rio de la Plata. Vi diskuterade varför det kallas flod och inte vik och varför man får bada i Rio de la Plata i Montevideo och inte i BA. Om Matilda Boström läser detta inlägg, kanske du kan lägga till frågorna till vår lista som vi skapade på en annan frågvis resa tidigare i år.

En ganska klassisk sydamerikansk vy tror jag. Staden mitt på stranden.

Och hattarna.

Cykel. Som jag saknar cykel. Strandhänget var för övrigt top 3 på resan. Det där att bara hänga upp sin tid på att läsa, bada och halvsova till ljudet av vågskvalp. Och sen börja tänka på att det vore gott med kaffe, och så frågar ens strandkompis “vad säger du om att gå och ta en kaffe?”. Behöver inte mer.

Då gick vi hit, billigaste, godaste och äntligen lite beställa vid disken- kind of atmosphere. I BA försökte jag förklara för några kaffesnobbiga australiensare hur vi gör det på mysiga svenska fik; man bara köper en kaffe, tar vilken kopp man vill, häller upp själv från kaffebryggaren och sätter sig var man vill bland de omaka gamla möblerna. “So you mean like McDonalds?” It just doesn’t translate.

Hostel-utsikt.

Hostelet var precis lagom, allt man behöver, trevligt folk, bl a några svenskar och typ 15 olika pers som jobbar och bjuder på asado efter midnatt sista kvällen. Kvällens mest boostande kommentar; “Vos hablas re porteña.” Du pratar riktigt buenos airesiskt. TACK! sa jag glatt. Tro mig, det är inget att tacka för. Sa han. Det är som att prata stockholmska. T o m danskar ogillar stockholmare. Vi kom fram till att Uruguay är för Argentina vad Danmark är för Sverige; mindre, rikare, en hat-kärleksfull relation. Övriga lösa fakta om Uruguay; de har världens fattigaste president för att han donerar massa pengar och lever väldigt enkelt. Allting är dyrare än i Argentina. De ser sig inte som latinos. De vet unlike argentinare skillnaden på Sverige och Schweiz, mycket för att många uruguyaner flydde till Sverige under diktaturen på 70-80talet. Ännu lösare fakta, framforskade under asado-kvällen; Uruguay har liksom Sverige en hög självmordsfrekvens. De är mer “gråa” än argentinare, inte lika passionerade och höga på livet som sina grannar. På det sättet mer svenska än danska, får man anta.

Där Montevideo utklassar BA; second hand-utbudet. Kanske för att det är så mycket mindre och lättare att hitta, men det står iaf 3-0 till Uruguay i den matchen. Den första affären vi hittade kan ha varit den sanitärt mest avslappnade jag varit i; ägarinnan kedjerökte och tände rökelse, alla kläder kom med dammråttor och mitt i mitt frenetiska bläddrande, för det fanns fyra plagg på varje galge, kommer random hund och katt in i butiken och hänger/river runt lite. Om jag hade stannat till karnevalen i februari, hade jag lätt slagit till på huvudbonaden ovan. Hade också passat bra till resten jag köpte under rundan; en spetstopp och en VIRKAD BADDRÄKT – HUR FESTLIGT?!

Sista dagen var dåligt väder och därför dags att för första gången röra sig utanför vårt område… Vi promenerade genom parker längs floden bort till Gamla stan. På vägen ett stängt och tyst nöjesfält. The best there is.

Reskompis!

Nu är jag tillbaka i den kokande grytan med lock på som är Buenos Aires på sommaren. Helt okej, men det är svårt att göra saker i sånt väder. T ex är det svårt att träna. Å andra sidan använder jag min solfjäder såpass mkt att min högerarm sköter konditionsträningen för resten av kroppen. Jag förstår att det låter retsamt för er som försöker hålla ögonen öppna i det svenska novemberslaskmörkret. Men kanske är det så att många som bor i varma delar av världen besväras lika mycket av värmen som vi av kylan, om det kan vara till någon tröst. Inte? Jaja, jag ska i alla fall sätta mig i trädgården och läsa om den argentinska badmodet. Toodles.

It is possible to rock the accordion

Det är fantastiskt att jobba med barn. De är roliga, vackra och äkta. Men en sak gör mig direkt olämplig för uppgiften; vinnarskallen. Jag skulle hellre säga rättviseskallen, men, det finns olika åsikter om det där. Hursomhelst så har ju barn en fallenhet att 1) spela dåligt och 2) fuska. Om jag dessutom tvingas spela ett spel jag är sådär road av – t ex SCHACK – mot ett barn som hittar på regler och fuskar mot desamma, ja, jag blir trött. Egentligen beror det på att varje barn har sin egen uppfattning om vad just schack går ut på och det är bara att anpassa sig för man kommer inte värst långt i den här situationen;

(barn flyttar bonde fem steg diagonalt fram och tar min dam)

Jag: Nej så kan man väl inte göra? (måste börja ödmjukt)

Barn: Jo.

Jag: Nej.

Barn: Jo.

Jag: Nähä du, ska vi ta och göra något annat?

Barn: Nej.

För att inte tala om fotbollsspelet. Det är inte så mycket fusk som att de spelar oskönt, genom att snurra för allt de är värda utan att sikta och sen skylla på mig när det inte blir mål eller när det blir det. I början ville jag inte säga till en åttaåring “det är faktiskt du som är dålig”, men nu känner vi varandra tillräckligt bra för att jag ska kunna säga åtminstone “amen duuuråå”. På andra områden kan jag gå the extra fröken-mile; knyta skosnören fast de kan själva, låtsas att jag går på samma trick flera gånger, veva hopprep tills armen faller av, jaga barn i 30 graders asfaltshetta, men här drar jag en GRÄNS.

Anyhoo… Såhär ser det ut när jag står precis utanför jobbet och väntar på bussen. Här måste man vinka in bussen som en taxi, så den här bilden gjorde att jag missade bussen och fick vänta 25 min, för att jag kollade på min telefon.

Bort från villan och tillbaka åt mitt håll. Lite mer seriösa veckans tankar kring Uppdraget; jag tror många volontärer kommer till en miljö och en grupp människor med ett ideal och en önskan att dela deras livsvillkor. Som en solidaritetshandling, vara i deras sits. Men jag tänker ofta att det är ju inte så, även om man skulle låtsas ett tag. Vi har helt enkelt inte samma livsvillkor. Jag kan t ex inte bo eller röra mig fritt i det området där mina fritidsbarn bor, jag kan kliva av och på bussen och korsa gatan (i värsta fall gå en längre bit, när busschauffören får för sig att ta en annan väg.) Istället tar jag bussen hem, 40 kvarter inåt stan, med trädgårdar istället för sophögar och pooler istället för översvämningar – därmed inte sagt att man är lyckligare på det ena eller andra stället. Men även om jag skulle kunna dela deras fysiska vardag helt och fullt har vi inte samma livsvillkor, för det som präglar ens liv ännu mer än den materiella standarden än kanske vilken makt man har över sin egen livssituation, vilka möjligheter man har. Jag vill inte låtsas som att jag lever samma liv som människorna i Villa Martelli, men jag är sjukligt tacksam att vi kan få dela varandras vardag, få äta tillsammans, prata om små och stora saker, skratta. Och så spela schack såklart.

I måndags tog jag tåget från Vicente Lopez, ovan, till Retiro, Buenos Aires sort of centralstation. Retiro betyder retreat, alltså “lugn och avskild plats”. Retiro är en av de mest olugna och oavskilda platserna jag vet, åker bara dit om jag har ett Ärende. Vilket jag hade i måndags, då jag och Erika köpte båtbiljetter till Uruguay nästa helg. Dags att förnya visumet och ta en mini-semester.

På måndagar äger också ett av stadens mer hypade event, iaf bland travellers, rum; percussion-showen Bomba del Tiempo. Stämning som på bilden, inte stå still!

En innergård på ett kulturcenter i en del av stan jag inte hänger i så ofta, sydvästra BA.

Ofrånkomligt Argentina-trademark; tangon. Har försökt ta reda på hur levande den är, och den lever alright, men det är inte common knowledge. Inte konstigt, för det är svårt! Har halkat in på två lektioner so far och eftersom jag gillar all sorts dans är det skoj, även om det inte är min favorit-pardans. Oregelbundet, intensivt återhållsamt, seriöst och dramatiskt. Efter båda gångerna jag tagit en klass har vi gått till en och samma milonga – tangoklubb.

Anledningen till att tangon (som ej att förglömma både är en musikstil och en dans) lever är att såklart människor brinner för den, som den här fenomenala orkestern, El afronte – Orchestra típica = Fronten – en typisk orkester.

En amerikans kommentar; “I never thought is was possible to rock the accordion.”

I övrigt frågar folk ofta om jag saknar Sverige/min familj/maten “där”. Det är roligt att vissa safear och säger “där” eller “i ditt land”, för de vet fortfarande inte om de ska säga Suecia eller Suiza (Schweiz). Jag säger att nej, jag har inte mycket hemlängtan. Mest för att jag är sån, om jag har en någorlunda stabil situation där jag är, är det det som finns runtomkring mig som fångar min uppmärksamhet. Och om inte annat, oftast upplever jag att jag inte hinner tänka på om jag längtar hem eller inte.

Familj och vänner, det är en annan femma, men det är en speciell sorts saknad. En saknad som, när jag tänker på den, gör mig pirrigt glad och tacksam över människor som finns i mitt liv och att vi ska ses igen, HURRA! Det finns såklart specifika saker jag saknar om jag tänker efter; satsumas. Hösten. Äppelpaj. Täcke och att det är tillräckligt kallt för att använda det. Småstadssecondhand. Cykla. Knäckebröd. Men det hinner man egentligen inte heller tänka på. Det enda som på riktigt är tråkigt är att missa viktiga tillfällen med viktiga människor; nu senast vår familjetradition Mårten Gås och gåsmiddagen i fina salonger, svartsoppa och allt. Ryktet har nått mig att det blivit en alltmer populär tradition. Och så är jag inte hemma för att försvara den mot mainstream-attacken.

Nej. Jag hoppas ni njuter av var ni än är och att ni upptäckt gåsmiddag eller något annat fint för att ljusa upp november. Ciao for now!

Turist vs local

Jag har köpt en ny väska. Av typ plast. Och nu, varje gång jag går in och ut ur min mataffär så går larmet igång. För två månader sen hade jag antagligen blivit ganska besvärad. Men jag har blivit såpass bekväm med min spanska eller ibland avsaknaden av den, och kanske också tagit till mig tillräckligt mycket av den argentinska mentaliteten för att bara göra någon lokal gest och säga typ “hej, ni har sämst såna här larm-grejer eller vad det heter”. Så nu vet säkerhetsvakterna vem jag är, att det alltid piper runt mig och jag skulle faktiskt kunna börja stjäla saker utan problem.

Det är på gott och ont, det här med att sticka ut. På plussidan; det är en conversation starter, gör det lätt att lära känna folk. Som ovan nämnda exempel, man bandar med säkerhetsvakter, los fruteros (fruktförsäljare) och busschaufförer och det är riktigt trevligt tycker jag. I de flesta fallen män som på ett respektfullt sätt tycker jag är vackra svenska flicka, men jag kan leva med det, för det är festligare att vara kompis med folk än att vara anonym. På minussidan; det tar mycket energi att inte smälta in och jag blir hämmad av att alla tittar på mig när jag inte riktigt vet vad jag pysslar med, typ i början när allt var nytt. Och jag är en sån där turist som låtsas att jag har koll, för annars kan folk få för sig att hjälpa mig utan att jag bett om det, bevare mig. Men jag lär mig snabbt, fake it til you make it är min bästa från-turist-till-local-strategi. Det och att se irriterad och stressad ut och gå snabbt mot ett specifikt mål. Då kommer man verkligen in i stämningen, i alla fall i storstäder. Tyvärr är jag oftast stressad och har bråttom till ett specifikt mål, för jag är sen av mig och det funkar inte i en stad som är sen i sig själv, och alldeles för stor.

Anyhoo… Utan representativitet, om det är ett ord, så kommer ett axplock från senaste veckan;

Jag har umgåtts med konst. Bl a en utställning med många saker i miniatyr. En pytteliten kvinna som krattar röda kulor.

Och en litenliten man som hugger med en yxa.

Det här är några av mina förmiddagsgrabbar och vi spelade foosball i fredags när det hällregnade hela dagen och jag aldrig hittade ett ställe som säljer paraplyer. Det klassiska utbud/efterfrågan-exemplet; när det regnar, sälj paraplyer, lite dyrare. De är uppenbarligen inga kapitalister argentinarna, förutom att de är det. Bland mycket annat. På ämnet Argentinsk Politik har jag fått reda på följande; det är alltid kris. Varje regering gör vad de vill. Ingen vill tänka långsiktigt. Man tvekar inte att sko sig på andras bekostnad. Ett land med mycket resurser, borderline U-land, om man vill använda det uttrycket, vilket man inte vill, fick vi lära oss på SIDA-kursen. I en bok jag läser; “inget annat land har haft så många politiska jultomtar och extrema höger- och vänsterpiruetter.” Stämmer ganska bra med vad en tjej från min kyrka sa med största eftertryck; “det här är inget seriöst land.”

I söndags åt jag frukost kl två, efter en oavsiktligt lång promenad till floden, tågstationen och Café Paris. Skönt att ingen dömer en för detta här, medan i vissa andra oavslappnade land jag känner, säger de tyvärr, vi slutade servera frukost kl 9.

Tog en spansk-paus och läste BAs engelska dagstidning, Buenos Aires Herald.

Har hittat mitt biljardställe, med 20 kr i timmen och långbord för pizza efteråt.

På vår måndagsdejt gick jag och Erika till Café Tortoni, ett klassiskt café i BA.

Min uppskattning är att gästerna består av 95% turister och 5% urstammisar, som har ett eget rum längst bak. Det är förståeligt att “vanligt folk” inte går hit, dels verkar de ha en sken-kö, man måste vänta trots att det finns flera lediga bord. Och dels är maten väldigt trött.

Men vackertvackert, sen 1859, så ändå värt ett besök.

Sen åkte vi vidare till San Telmo, i södra BA, en favorit, men lite mindre säkert än norra. Det sags saklart att det på många ställen också sämre att sticka ut som vit och blond för att man är target för olika brott. Det mesta handlar om att vara street smart och undvika vissa områden vissa tider, som överallt. En del pratar om hur kriminellt det är och akta dig för det ena och det andra. Det är lite olika hur jag förhåller mig till försiktighetsråd från locals. Vissa är rimliga, medan andra bara varnar för sånt som är främmande, för platser de aldrig varit på och tåg de aldrig tagit. Eftersom mitt alter ego är en urban Ronja Rövardotter måste jag ändå gå och aktivt akta mig för saker genom att testa, inte stanna hemma i borgen. Inte för att jag är modig, utan för att jag är egentligen är feg, egentligen en Skorpan som vill vara en Ronja och inte en liten lort. (Jag hoppas någon som kan sin Astrid Lindgren läser det här, för jag har uppenbarligen referens-abstinens.)

PS. Det som händer när man lever i ett nytt språk, är inte att man omedelbart blir bättre på det språket, utan sämre på sina andra. Så även om jag brukar leka med ord; ni får ha överseende med allt som konstigt är skrivet i denna blogginlägg.